Min häst- och ridbakgrund och tankar som har väckts

Min häst- och ridbakgrund och tankar som har väckts under resans gång
Jag har länge varit fascinerad av hästar och började, som många andra barn, att rida på ridskola. Jag red i några enstaka terminer innan ponnyn som jag ridit fick avlivas på grund av ålder och fång. Då svalnade mitt intresse i ett antal år innan jag, år 2008, egentligen blev hästintresserad "på riktigt". Innan dess hade jag även praktiserat på stuteri och bruksgymnasium och ridit turridning på islandshästar. För att ta igen alla mina förlorade år så red jag väldigt intensivt i början - jag red på tre olika ridskolor, både i "vanlig" ridgrupp och en period av drygt ett år i hoppgrupp, jag skaffade halvfodervärdshäst och har utöver det haft fem medryttarhästar, jag deltog i ridläger på somrarna och sög i mig all kunskap om ridning och hästhantering som jag kunde. Jag ställde upp på blåbärshoppningar, lingondressyrer, klubbhopp- och dressyrtävlingar och cuper och startfälttävlan. Det var roligt och mina ridkunskaper utvecklades samtidigt som jag, genom mitt engagemang som medryttare i privatstall, även fick spendera mycket tid med hästhållning och mycket "runt omkring" hästar. Jag har ridit och spenderat tid i stall mellan 1-6 gånger i veckan sedan 2008 fram till i skrivande stund. Ridningen och tiden jag spenderat med hästarna har jag upplevt som en välbehövlig "paus" från vardagens i övrigt höga tempo och stress. Hästarna har varit min mindfulness i vardagen. Ridningen har även bidragit till regelbunden motion och fysiskt välmående.

Från början har jag försökt att vara "försiktig" från hästryggen. Det har alltid funnits en känsla i maggropen om att det inte varit helt rätt eller schysst mot hästarna, men jag visste inte heller vad det fanns för alternativ. I början ville jag knappt ta förhållningar i tygeln då jag var orolig över att åsamka hästen obehag eller smärta och jag bojkottade till en början ridspöt. Sedan, efter att ha fått höra kommentarer såsom "driiiv, mera ben", "hästen tar inte skada av att du snärtar till den med spöt en gång eller kickar till med skänklarna, ordentligt, så att den lyssnar", "du måste bli tuffare/mer bestämd i din ridning" och liknande så började min ridning att bli mer hård med tiden. Sporrar var otänkbart under många år för mig, då jag hela tiden vände tankarna åt mig själv och min kroppskontroll. Jag tänkte att jag ju inte kunde rida med sporrar då jag inte hade mästrat en god, stilla sits ännu och mina skänklar fortfarande kunde vara ostabila. Någonstans på vägen kom sporrarna ändå på, även om jag endast ridit några enstaka tillfällen med dem. Men några enstaka tillfällen känns som några enstaka tillfällen för mycket. Jag var den som alltid analyserade vad jag hade gjort otillräckligt när ett ridpass inte kändes bra och ville inte skylla på hästen. Hästen var ju så pass schysst som ställde upp, gång på gång på gång, att bli riden av mig, människan, rovdjuret. Vecka efter vecka har jag sadlat hästarna och suttit oändliga timmar på hästryggarna. Någonstans på vägen, kanske redan första ridlektionen år 2008, var det någonting inom mig som sa att det inte kändes helt okej. Det kändes inte helt rätt. Men jag tänkte att alla är vi nybörjare någon gång och vill man tillräckligt mycket och är tillräckligt uppmärksam så kommer man tillslut att nå dit, där man rider i harmoni och samspel med hästen.

Efter ca. sex år av intensiv ridning enligt den "klassiska" engelska rid- och hästhanteringsmetoden känner jag fortfarande att jag är ljusår ifrån det samspel jag vill uppnå med en häst. Jag började tidigt intressera mig för alternativa sätt att samspela med dessa majestätiska (och otroligt förlåtande) djur men jag visste inte riktigt hur jag skulle gå tillväga. Hur kunde man göra annorlunda? Jag brukade ursäkta det hela med att jag inte kunde göra på något särskilt annorlunda sätt när jag red på ridskola (då får man rida så som man blir instruerad) och hade medryttarhästar som var ridna och hanterade på det "vanliga sättet". Jag brukade tänka att jag inte visste bättre. Men självklart visste jag egentligen bättre, innerst inne. Den ridning och hästhantering jag har varit utövare till de senaste sex åren har sin utgångspunkt i kontroll, hur mycket jag än har försökt att vara "snäll" mot hästarna eller förbise det. Jag förespråkar varken den ena eller den andra metoden, utan vill endast med detta inlägg försöka att förklara hur jag har upplevt min resa tillsammans med hästarna.

I hoppningen kunde jag få otroligt dåligt samvete, exempelvis efter ett språng där jag, på grund av att jag hamnade efter i språnget och tappade min balans/följsamhet, hamnade "i hästens mun":

I dressyren började jag, efter att ha sett bilder, läst på forum och hört andra ryttare prata om det, att sträva efter att rida hästen i form. Tanken var att jag behövde lära mig att bemästra ridningen tillräckligt mycket för att kunna rida hästarna i form. Detta med det ständigt närvarande målet att en dag skaffa en egen häst. För att kunna göra det, tänkte jag, så behövde jag samla på mig så mycket praktisk och teoretisk erfarenhet som jag kunde innan dess. I början när jag hörde talas om att rida hästen i form så fokuserade jag, så som många andra, först felaktigt på hästens huvud- och nackposition. Detta ledde till att jag red mycket med tygelhjälper och försökte att "klämma" med tyglarna på olika sätt, samtidigt som jag drev med skänklarna, för att försöka få hästen "i form". Så småningom lärde jag mig att hästens form kommer "bakifrån", att hästen skulle "sätta in under sig" sina bakben och höja sin rygg och att man skulle rida hästen "fram till ett jämnt stöd i bettet". Jag red hästen med för långa, "slappa", tyglar till en början då jag tänkte att det skulle vara mindre obehagligt för hästen med längre tyglar. Sedan fick jag höra att tyglarna skulle vara spända och att de absolut inte fick glappa, då det gjorde handen starkare mot hästens mun. Tillslut började jag hitta olika hästars "form" i ridningen och lärde mig mer och mer att "renodla hjälperna". Att inte sitta och ge hästen dubbeltydiga signaler, som jag så länge hade gjort. Efter detta kom insikten att många hästar "hängde" i ryttarens hand då de inte red med egen balans och bärighet. Jag utvecklades mer och mer i min ridning och andra började kommentera att jag blivit ganska duktig på det.

Jag startade min första lokala dressyrtävling, sommaren 2013, men kände ofta ett tydligt motstånd från det fjordsto, som även var min medryttarhäst, som jag tävlade med. Jag valde, bl.a. på grund av hästens tydligt uttryckta motstånd, att stryka mig från resterande dressyrtävlingar den säsongen. Där valde jag att lägga tävlingsambitionerna åt sidan en stund.

För att avrunda en lång historia: jag vill inte skada hästarna och det har aldrig varit min intention och jag har tillslut kommit fram till att jag behöver tänka om. Börja om från ruta ett. Jag har nu som mål att skapa ett äkta samspel med hästar, utan prestige, tvång eller onödiga redskap. Det är vad jag strävar efter och önskar kunna uppnå och det får ta den tid det tar!